Det blir aldrig riktigt som man tänkt sig!

Det är konstigt med livet, varför sätter det svåra sådana spår. Vi minns så väl, vi har de själsliga ärren kvar men glömmer fort det positiva som sker i våra liv. Under en period har det hänt mycket i mitt liv som lett till funderingar bland annat om min äldsta sons födsel. Min son föddes för över 10 år sedan och med backspegeln i hand så borde vi sökt hjälp tidigare. Men vad vet man, när det är ens första barn och förlossningen går åt helvete. Det finns inga referens ramar eller kunskap om vilka rättigheter man har. 5 år efter förlossningen och ett barn till, då gick det inte längre. Med kort tidsmellanrum brakade vi ihop båda två.

På föräldrarkursen sa de att ofta avtar värkarna när man kommer in till BB för man känner sig så omhändertagen. Det upplevde aldrig vi. Vi fick reda på i efterhand att det var överbelagt på förlossningen den här natten. Min son blev utdragen med sugklocka  i efter hand fick vi reda på att det borde blivit ett akut kejsarsnitt. Läkaren sa senare att det var den svåraste sugklocka han lagt. Man kan lugnt säga att sonen inte mådde bra när han kom ut. Efter han piggnat på sig blev vi ensamma med honom på rummet. 6 timmar tog det, sen slutade han andas. Än idag när jag blundar kan jag se det där blåaktiga stela ansiktet i min famn. De fick igång andningen men han började krampa och min man och sonen fick åka ambulans till Huddinge sjukhus. Kvar låg jag på förlossningen ett antal timmar till innan en sjuktransport tog mig till Huddinge. Där frågade en läkare om vi tänkt ta kontakt med förlossningen? vi tittade frågande på honom. Han sa att allt inte gått rätt till att sonen haft syrebrist under förlossningen men de hade dom missat.

När det var som värst så sa de att det kanske inte var någon ide att väcka upp honom ur respiratorn på grund av hjärnödem och blödningar i hjärnan. När vi efter två veckor fick hem honom så löd prognosen motoriska men, men i vilken omfattning kunde de inte säga. Det var två omtummlande veckor i våra liv. De följdes av många läkar besök och kontroller. Det jag ångrar mest är att vi gick med på att träffa den förlösande barnmorskan. Det gav oss ingenting. När vi berättade om hur vi upplevt förlossningen så sa hon bara att så skulle hon aldrig säga, det måste vi missförstått.

Med facit i hand så har sonen klarat sig bra. Han har vissa problem men inga stora konkreta. Ja, då uppstod nästa problem. Med små okonkreta problem, då är det nästan helt omöjligt att få rätt hjälp. Vi har haft möten med specialister, rektorer till höger och vänster i 10 år nu och kampen fortsätter.