Jag tänker tillbaka till sommaren 2001 då vårt första barn kom. Jag vill minnas att de sa att jag var i trygga händer, vår sjukvård är bra och man känner sig omhändertagen när man kommer till förlossningen. Det var en läkare på neonatalen som påpekade för oss att de tyckte att förlossningen inte gått rätt till. Just då var vi så chokade fortfarande så det var svårt att ta in. Det var så illa att läkarna sa: – Vi vet inte om det kommer vara någon idé att väcka honom från respiratorn. – De pratade i siffror på en skala om vilka men han skulle få. Där sitter man 25 år och har precis fått sitt första barn.
Destinys Childs låt Survivior spelades på radion under den här perioden och det blev vår låt. Vi tänkte att han är en survivor, han kommer fixa det här. Så en dag när vi kommer upp till avdelningen där han låg så säger de att han börjat andas mot respiratorn, han visar snutt reflexer…han är en SURVIVOR. När vi sen fick komma hem och han började rulla, krypa, gå och säga sina första ord. – För oss är det fantastiskt- han lever!
I’m a survivor
I’m not gon’ give up
I’m not gon’ stop
I’m gon’ work harder
I’m a survivor
I’m gonna make it
I will survive
Keep on survivin’
Lämna ett svar