frustrerad/orolig/dåligt samvete…

Idag har vi haft ett extra utvecklingssamtal för äldsta sonen på särskolan. Den frustrationen som känns inom än när man får höra vart man än vänder sig, samma sak. Vi vet inte hur vi ska möta honom, osäker på vilken nivå han ligger etc, då kommer de förbjudna tankarna tänk om han hade en diagnos som var mer begripbar. Okej, han har det här, då provar vi att jobba på det här sättet. Nu är det ingen som vet, experter har inte stött på något liknande.

 I sin föräldrarroll att alltid vara stark och stå på sig är inte alltid så lätt. För en månad sedan beslutades att skolan skulle kontakta en logoped och att de skulle kolla upp talpedagog och eventuell resurs åt sonen. När vi idag frågade läraren om hon hört något om det från rektorn så får vi ett, nej. Sen är hon tyst, förväntade mig , det ska jag kolla upp, kan ni höra av er till henne det ger bättre effekt, nånting.