Skola=frustration

Min äldsta son han fyller 10 år snart. Vi har blivit ombedda att prata med honom om varför han måste träna sitt tal (dyspraxi), han hade varit avvaktande mot läraren i skolan. Vi pratar med honom varje dag och någon stans tycker jag att i sin proffession som lärare ska man möta varje barn utifrån deras behov, vara lite kreativ. Det är tydligen svårt att ta hand om våran son ingen vet riktigt hur de ska nå fram till honom. Men i språkförskolan jobbade de hela tiden, hade en dialog med oss och nådde fram. På fritids där han gick i en stor grupp gick de teckenkurs, hade regelbundna möten med oss och fick honom att göra saker han aldrig gjort förrut. Men i särskolan där man hade en idyllisk bild av att allt skulle funka så gör det inte det. Har det med skolformen och skolan att göra eller läraren och hennes attityder? Ska man leta efter en annan skola? Ska man skrika och svära? Avvakta, är det våra attityder som spökar? Men fakta är att inte mycket har funkat för våran son i Södertälje.