Kreativitet på ett konstmuseum
Vad kan man göra med barnen på ett kontmuseum?
Vi fick åka till Eskilstuna konstmuseum där vi fick i uppgift att komma på en historia utifrån orden överordnad/underordnad som skulle gestaltas med masker på en bild. Bakgrunden skulle val fri tavla vara som scenografi. Maskerna gjordes av papperspåsar och målades med ”kladdkritor”. Detta upplevde jag som ett enkelt sätt att få alla barnen att ta till sig konsten, bli mer delaktiga och kreativa. Den gruppen jag var i valde en tavla föreställande en död diktator. Vi såg att han nu blivit underordnad och till och med hamnat i helvetet. Medans människorna nu är mer överordnade och vuxit. Självklart måste det anpassas till vilken ålder på barnen man har.
Skola=frustration
Min äldsta son han fyller 10 år snart. Vi har blivit ombedda att prata med honom om varför han måste träna sitt tal (dyspraxi), han hade varit avvaktande mot läraren i skolan. Vi pratar med honom varje dag och någon stans tycker jag att i sin proffession som lärare ska man möta varje barn utifrån deras behov, vara lite kreativ. Det är tydligen svårt att ta hand om våran son ingen vet riktigt hur de ska nå fram till honom. Men i språkförskolan jobbade de hela tiden, hade en dialog med oss och nådde fram. På fritids där han gick i en stor grupp gick de teckenkurs, hade regelbundna möten med oss och fick honom att göra saker han aldrig gjort förrut. Men i särskolan där man hade en idyllisk bild av att allt skulle funka så gör det inte det. Har det med skolformen och skolan att göra eller läraren och hennes attityder? Ska man leta efter en annan skola? Ska man skrika och svära? Avvakta, är det våra attityder som spökar? Men fakta är att inte mycket har funkat för våran son i Södertälje.
epilepsi
Nu har det snart gått två veckor sen vi började trappa ur medicinen. De senaste dagarna har han haft mycket svårare att somna och han har mer försvunnit in i sig själv. Då är frågan har det med medicinen att göra eller är han helt enkelt trött, håller på att bli sjuk. Det är svårt att tolka och mycket funderingar har man. Hade velat pratat med läkaren innan vi började trappa ner, men vi fick ett brev bara. Får ringa och fråga lite tror jag bestämt.
frustrerad/orolig/dåligt samvete…
Idag har vi haft ett extra utvecklingssamtal för äldsta sonen på särskolan. Den frustrationen som känns inom än när man får höra vart man än vänder sig, samma sak. Vi vet inte hur vi ska möta honom, osäker på vilken nivå han ligger etc, då kommer de förbjudna tankarna tänk om han hade en diagnos som var mer begripbar. Okej, han har det här, då provar vi att jobba på det här sättet. Nu är det ingen som vet, experter har inte stött på något liknande.
I sin föräldrarroll att alltid vara stark och stå på sig är inte alltid så lätt. För en månad sedan beslutades att skolan skulle kontakta en logoped och att de skulle kolla upp talpedagog och eventuell resurs åt sonen. När vi idag frågade läraren om hon hört något om det från rektorn så får vi ett, nej. Sen är hon tyst, förväntade mig , det ska jag kolla upp, kan ni höra av er till henne det ger bättre effekt, nånting.
epilepsi
Idag fick vi svaret på sonens EEG, dags för nedtrappning av epilepsi medicinen. Känns positivt men samtidigt lite läskigt. Han har inte haft några märkbara anfall på över ett år så vetskapen om en förhöjd anfalls risk känns lite pirrig. Nu trappas epilepsi medicin ut under en väldigt långperiod så det kommer ta ett tag.