BUP
Jag har varit förbannad på att de varit dåliga på att höra av sig. Men på sista mötet rann allt av mig när jag såg vilka framsteg sonen gjort med sin hundrädsla. Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka, vilken kamp det har varit. Att se sin son skaka av skräck, gråta, skrika hysteriskt, vädja om att få gå därifrån och det kunde ta 1timme till han lugna sig. Till sista besöket då han sprang runt med hunden i kopplet med ett leende på läpparna.
Underbart! Heja BUP!
Trött!!!
Den där tröttheten som gör en illamående. Känslan av att alla muskler i kroppen skakar. Småbarns perioden, men den är liksom över. Det blev sig så att jag fick tre barn som nästan aldrig sover på nätterna. Det blev fel någonstans. Överallt läser man hur viktigt det är med sömn både mot depressioner och viktnedgång… Oj oj.
Inatt har stora killen varit vaken, han fyller 11. Det svåra för honom är att säga vad han vill. Då är det inte lätt mitt i natten. Släkt och vänner vill erbjuda oss att gå ut. Jag skulle istället göra vad som helst för att få sova en hel natt.
BUP
Till sist insåg vi att sonens rädsla för hundar och katter gått lite för långt. När han valde att åka bil istället för att gå, för rädsla att möta en hund på trottoaren. Eller började välja kompisar efter om de hade husdjur, han valde bort kompisar som han haft sen han var liten. När han försökte övertyga oss att han inte var intresserad av att baka pepparkakor hos mormor i rädsla att morbror skulle ha sina hundar med sig. När vi såg hur han blev stel som en pinne och skaka, rädslan i de ögonen. Det skär i ens hjärta att se sina barn så rädda. Vi blev rekommenderade att kontakta BUP.
Idag har vi varit på vårt första besök. När kuratorn frågade vad sonen ville så sa han: Jag vill kunna leka med min bästa kompis utan att vara rädd. När vi gick därifrån så sa han att sommaren som kommer, kommer att bli den bästa sommaren någonsin. Jag tror på (kuratorn), jag kommer att fixa det här. Så skrattade han hela vägen hem. Vi har en lång väg, men fan vad bra det kändes.