Millas

Fredagen 10/6 hade jag jobbat bort allt skolarbete och kunde följa med sonen till Järna och terapi ridningen. Det var en upplevelse och värmde ens hjärta att se hans lycka, det strålade om honom. Han fick ligga på hästen hålla ut armarna och balansera sätt händerna på huvudet och allt de utan en riktig sadel med stigbyglar. På bilden sparkar han boll med hästen. Han höll iden stora bollen och kastade iväg den, sen styrde han hästen mot bollen. Självklart var det två fantastiska sjukgymnaster med som fick honom att växa också. De tyckte att bara efter några gånger hade hans hållning blivit bättre.

Min äldsta son han fyller 10 år snart. Vi har blivit ombedda att prata med honom om varför han måste träna sitt tal (dyspraxi), han hade varit avvaktande mot läraren i skolan. Vi pratar med honom varje dag och någon stans tycker jag att i sin proffession som lärare ska man möta varje barn utifrån deras behov, vara lite kreativ. Det är tydligen svårt att ta hand om våran son ingen vet riktigt hur de ska nå fram till honom. Men i språkförskolan jobbade de hela tiden, hade en dialog med oss och nådde fram. På fritids där han gick i en stor grupp gick de teckenkurs, hade regelbundna möten med oss och fick honom att göra saker han aldrig gjort förrut. Men i särskolan där man hade en idyllisk bild av att allt skulle funka så gör det inte det. Har det med skolformen och skolan att göra eller läraren och hennes attityder? Ska man leta efter en annan skola? Ska man skrika och svära? Avvakta, är det våra attityder som spökar? Men fakta är att inte mycket har funkat för våran son i Södertälje.

Idag har vi haft ett extra utvecklingssamtal för äldsta sonen på särskolan. Den frustrationen som känns inom än när man får höra vart man än vänder sig, samma sak. Vi vet inte hur vi ska möta honom, osäker på vilken nivå han ligger etc, då kommer de förbjudna tankarna tänk om han hade en diagnos som var mer begripbar. Okej, han har det här, då provar vi att jobba på det här sättet. Nu är det ingen som vet, experter har inte stött på något liknande.

 I sin föräldrarroll att alltid vara stark och stå på sig är inte alltid så lätt. För en månad sedan beslutades att skolan skulle kontakta en logoped och att de skulle kolla upp talpedagog och eventuell resurs åt sonen. När vi idag frågade läraren om hon hört något om det från rektorn så får vi ett, nej. Sen är hon tyst, förväntade mig , det ska jag kolla upp, kan ni höra av er till henne det ger bättre effekt, nånting.