Lindrigt utvecklingsstörd
För ungefär två år sedan fick vår son diagnosen lindrigt utvecklingsstörd. Det är svårt att erkänna men diagnosen kom plötsligt och det tog hårt och ens normer och värderingar kom upp till ytan. Första gången det blev tydligt var när några barn frågade varför han gick i en annan skola och jag hade svårt att använda ordet särskola för det har en sådan negativ klang. Det fick mig att fundera, det enda sättet att bryta detta med är att använda orden på ett positivt sätt. Vår mellan pojke har nu gått på en syskonträff för barn som har syskon med utvecklingsstörningar. När det var en föräldraträff efter åt så frågade de alla föräldrar om vi använder ordet utvecklingsstörning. Inga barn på syskonträffen använde den benämningen när det pratade om sina syskon och föräldrarna erkände det användes inte i hemmet. Jag funderade efteråt, att jag själv inte var säker på hur jag skulle förklara utvecklingsstörning. Jag frågade min son om de pratat om det på syskonträffen – Ja, en utvecklingsstörning är när det kan ta lite längre tid för en att tänka och komma fram till olika saker. Aha vad bra! Min 6åring får mig att förstå, barn är så kloka vi borde lyssna mer på dem. Efteråt hade vi ett jätte fint samtal om storebror och hans olika egenheter.
föräldrar tankar och lite dåligt samvete
Jag har skrivit tidigare om min sons skolgång http://milla.peel.org/?p=267 Och nu har en socialutredning gjorts på honom som har fått mig att fundera lite. Hans problem rör det kognitiva, de språkliga, de motoriska och de sociala områdena. Hans begåvning förefaller ojämn och kan vara svår att bedöma då han uppfattas sakna motivation och drivkraft. Utredningen visar att han är relativt omedveten om sina svårigheter och att människor i hans närhet har förväntningar på honom vad gäller t ex att prestera eller samspela. Han tar inga egna initiativ till samspel han är inte aktivt kontakt sökande. Han tycks inte spegla sig själv mot andra, varken barn eller vuxna.
Jag tänker att med de problemen så har verkligen inte skolan varit optimal för honom. Med fem olika lärare på fem år och aldrig placerad i närheten av där vi bor. Samtidigt snurrar tankarna kring formuleringen att han är relativt omedveten om sina svårigheter och vad hade vi kunnat gjort annorlunda. Men det är inte lätt att veta när det är ens första barn och med den kunskap jag har idag så skulle jag nog varit en jobbigare mamma tidigare.