Stora barn
Igår frågade sonen 7år om han kunde få en bok att skriva i. Jag vill skriva mamma!!!
Letade fram en och frågade vad han tänkte skriva.
Jag vill skriva vad jag gör om dagarna!
Mycket glad/stolt mamma! Idag var också dagen då han spontant sa -jag gillar verkligen skolan!
Trött!!!
Den där tröttheten som gör en illamående. Känslan av att alla muskler i kroppen skakar. Småbarns perioden, men den är liksom över. Det blev sig så att jag fick tre barn som nästan aldrig sover på nätterna. Det blev fel någonstans. Överallt läser man hur viktigt det är med sömn både mot depressioner och viktnedgång… Oj oj.
Inatt har stora killen varit vaken, han fyller 11. Det svåra för honom är att säga vad han vill. Då är det inte lätt mitt i natten. Släkt och vänner vill erbjuda oss att gå ut. Jag skulle istället göra vad som helst för att få sova en hel natt.
Min farmor
En av de kvinnor jag beundrar mest är min farmor. Hon har lärt mig massor och är en av de starkaste kvinnor jag känner. En kvinna har skrivit en bok om min farmors liv. Tänk vilken gåva att ha kvar som jag kan visa mina barn. I år fyller min farmor 95år.
Att räcka till
Det dåliga samvetet som alltid gnager i en…
Man är så duktig på att vara bra så omgviningen förstår inte alltid hur det är, man vill ju inte vara till besvär. Nu börjar vi skärpa oss vi jobbar på att bli tydligare och anhöriga har fått en större förståelse över vår vardag när de har hjälpt till med barnen. Ibland kan jag bli störd på alla som pratar och vill men så händer ingenting. Vi kräver inte hjälp, men när det pratas och ingenting händer så är det vi som får ta besvikelsen hos barnen. Det som blivit tydligare nu med vår äldsta son är behovet av struktur. När vi hade kalas och gästerna skulle komma klockan två så satt han och tittade på klockan. När den var tre minuter över två så bröt han ihop, kan de inte klockan de skulle komma 14 hur kan de göra så. Likadant så kan det komma plötsliga utbrott som kan bero på fel plats vid matbordet eller att något står snett mm. Sen har vår mellan pojke utvecklat en ”fobi” mot hundar och katter, där får vi nu hjälp från BUP. Vi har det bra och vi får stöd och vi fixar det här. Men ibland så måste omgivningen få en inblick så man slipper alla jobbiga kommentarer om varför man inte orkar åka på en fest eller varför man bara vill vara hemma en helg.
Mitt 2011 i bilder
Plockar vårblommor
Spegling i vattnet från mälarbron i Södertälje.
Vi invigde kaffepannan till stormköket som Patrik fick i födelsedagspresent.
Jag fick min första orkidé och den lever fortfarande.
Många avslut, en som slutade 3:an och en som slutade på förskolan och dottern som slutade på småbarnsavdelningen.
Sonen gick på terapiridning via habiliteringen.
Testade ett helt nytt yrke under sommaren då jag jobbade extra inom hemtjänsten.
Introducerade Stärnornaskrig filmerna för sönerna.
Göteborg Ullevi Ironmaiden
Lekpalats i Nyköping besöktes. Det var populärt, men jag minns inte vad det hette.
Mycket badande blev det. Vivesta badet i Oxelösund är en favorit.
Lite familjegeocashing blev det av också.
Vi besökte Eskilstuna djurpark där dessa knappar i Kalle kunskaps värld var klart roligast.
Vi firade 11årig bröllopsdag.
Vi var på bio första gången hela familjen och första gången för dottern. Bilar 2 blev det.
Kräftskiva i vår sommarstuga, då fick vi träffa lilla Cheva.
Kräftskiva nummer 2 blev när det lades nytt golv i en av våra stugor.
Femörefortet besöktes.
Sci-fi mässan i Älvsjö besöktes för första gången med sönerna.
Men framförallt har 2011 inneburit ett avslutande av mina långa lärarstudier. Nu har jag bara opponeringen och en inlämning på en tenta kvar sen är jag äntligen klar!!!!
Lindrigt utvecklingsstörd
För ungefär två år sedan fick vår son diagnosen lindrigt utvecklingsstörd. Det är svårt att erkänna men diagnosen kom plötsligt och det tog hårt och ens normer och värderingar kom upp till ytan. Första gången det blev tydligt var när några barn frågade varför han gick i en annan skola och jag hade svårt att använda ordet särskola för det har en sådan negativ klang. Det fick mig att fundera, det enda sättet att bryta detta med är att använda orden på ett positivt sätt. Vår mellan pojke har nu gått på en syskonträff för barn som har syskon med utvecklingsstörningar. När det var en föräldraträff efter åt så frågade de alla föräldrar om vi använder ordet utvecklingsstörning. Inga barn på syskonträffen använde den benämningen när det pratade om sina syskon och föräldrarna erkände det användes inte i hemmet. Jag funderade efteråt, att jag själv inte var säker på hur jag skulle förklara utvecklingsstörning. Jag frågade min son om de pratat om det på syskonträffen – Ja, en utvecklingsstörning är när det kan ta lite längre tid för en att tänka och komma fram till olika saker. Aha vad bra! Min 6åring får mig att förstå, barn är så kloka vi borde lyssna mer på dem. Efteråt hade vi ett jätte fint samtal om storebror och hans olika egenheter.
föräldrar tankar och lite dåligt samvete
Jag har skrivit tidigare om min sons skolgång http://milla.peel.org/?p=267 Och nu har en socialutredning gjorts på honom som har fått mig att fundera lite. Hans problem rör det kognitiva, de språkliga, de motoriska och de sociala områdena. Hans begåvning förefaller ojämn och kan vara svår att bedöma då han uppfattas sakna motivation och drivkraft. Utredningen visar att han är relativt omedveten om sina svårigheter och att människor i hans närhet har förväntningar på honom vad gäller t ex att prestera eller samspela. Han tar inga egna initiativ till samspel han är inte aktivt kontakt sökande. Han tycks inte spegla sig själv mot andra, varken barn eller vuxna.
Jag tänker att med de problemen så har verkligen inte skolan varit optimal för honom. Med fem olika lärare på fem år och aldrig placerad i närheten av där vi bor. Samtidigt snurrar tankarna kring formuleringen att han är relativt omedveten om sina svårigheter och vad hade vi kunnat gjort annorlunda. Men det är inte lätt att veta när det är ens första barn och med den kunskap jag har idag så skulle jag nog varit en jobbigare mamma tidigare.
entusiasmen över de vardagliga små sakerna i livet.
Jag står i köket och diskar medans jag tänker på maten och julklappar och…… osv lite smått stressad och halv irriterad. Då kommer min dotter in hoppandes skrattar och drar i mig -kom mamma kom nu, någonting fantastiskt har hänt. Ok, jag släpper min stress en stund och följer med undrades vad har nu hänt. Min underbara dotter visar mig till amaryllisen som slagit ut, hon sprudlar av glädje och skratt. Detta tar ner en på jorden lite grann och får en att tänka om vad som är viktigt här i livet.
BUP
Till sist insåg vi att sonens rädsla för hundar och katter gått lite för långt. När han valde att åka bil istället för att gå, för rädsla att möta en hund på trottoaren. Eller började välja kompisar efter om de hade husdjur, han valde bort kompisar som han haft sen han var liten. När han försökte övertyga oss att han inte var intresserad av att baka pepparkakor hos mormor i rädsla att morbror skulle ha sina hundar med sig. När vi såg hur han blev stel som en pinne och skaka, rädslan i de ögonen. Det skär i ens hjärta att se sina barn så rädda. Vi blev rekommenderade att kontakta BUP.
Idag har vi varit på vårt första besök. När kuratorn frågade vad sonen ville så sa han: Jag vill kunna leka med min bästa kompis utan att vara rädd. När vi gick därifrån så sa han att sommaren som kommer, kommer att bli den bästa sommaren någonsin. Jag tror på (kuratorn), jag kommer att fixa det här. Så skrattade han hela vägen hem. Vi har en lång väg, men fan vad bra det kändes.
frustrerad menatlt trött mamma!
Du får av olika anledningar ett barn med olika funktionsnedsättningar eller annan form av diagnos och måste jobba med det som förälder och vad det innebär. Det innebär att i alla instanser du möter ska de sämsta sidorna hos dit barn lyftas och det är väldigt psykiskt påfrestande som förälder. Vår son är nu 10 år och har gjort utredningar för vårdbidrag, tre stora utredningar, social utredningar etc. I alla de utredningarn ska hans värsta sidor fram, självklart är syftet för att vi ska få den hjälp han behöver. Men att sitta där som förälder och gång på gång belysa alla problem, aldrig fokucera på det han faktiskt klarar det är tufft.