intimitet
Fokus är självklart att överleva och göra allt som går för att cancern inte ska komma tillbaka.
Men det finns saker som kan påverka ens familj, förhållande som inte pratas så mycket om. Som beroende på vilken relation man har med sin partner kan vara svårt att diskutera kring. Det ges information om att håret ramlar av och att man har rätt till peruk, man har också rätt till en bröstprotes. Fick ett besök i grupp hos en sjukgymnast som gick igenom rörelse övningar och berättade lite om lymfsystemet. I hennes förklaring pratade hon om vad händer när man tagit bort 4 lymfkörtlar, jag har tagit bort 10. Frågade en läkare om det och fick till svar att de flesta patienter har fokus på sin cancer och att lymfkörtlarna är en bisak.
Men att allt hår ramlar av…ögonbryn, ögonfransar och könshår. Inte samma information där. Hur är det i ett förhållande när man plötsligt är alldeles kal på snippan. I mitt fall där men av någon anledning var håret på den så kallade bikini linjen kvar. Hur fungerar det i ett förhållande om ett eller två bröst är borta och det är det naturliga stället mannen söker sig till vid intima stunder. Kanske det ställe som också kan vara det bästa stället för en kvinnas njutning och nu finns det inte kvar. Då måste man kunna prata med varandra hitta nya ställen som ger samma njutning, prova sig fram. Inte alltid lätt att prata om beroende på vilket förhållande man har.
Jag har bröstcancer
När man upptäcker knölen…tänker det är säkert en körtel jag avvaktar en menstruation. Knölen är kvar…Covid19 kommer läser i tidningar att mammografin stänger, jag avvaktar. En kollega får bröstcancer…jag tänker att vad är sannolikheten att två på samma arbetsplats får det samtidigt, jag inbillar mig nog. Men knölen är kvar, jag kan se den när jag står och tittar mig i spegeln. Det har varit ett tufft år för hela familjen, har varit på väg att gå på knäna ett antal gånger. Vi hoppas att allt det här jobbiga ska leda till att vi stärker banden i familjen, att vi får må bra allihopa. Ska jag få cancer då och dö precis när vi fått i ordning på familjen. Dödsångesten kommer som en käftsmäll…
Läkarbesök på vårdcentralen, det är nog ingen fara men jag skickar en remiss för mammografi. Får en tid i Stockholm och kommer för första gången åka pendeltåg helt själv på väldigt länge men känner mig modig. (har lidit av panikångest) Väl där får jag svaret att det är en förändring att jag ska räkna med att den måste tas bort. Det tas biopsi på bröst och lymfkörtlarna och jag får tid för kontraströntgen. De undrar varför jag gråter, de fixar ju det mesta idag. I mitt huvud tolkar jag in allt blickar, kommentarer…varför erbjöd de kontraströntgen såg de att det var allvarligt. Med tårar i ögonen tar jag mig mot pendeln, tänker att tar jag mig till Östertälje så går jag hem sen orkar inte åka buss. Strax innan Rönninge tvärnitar tåget…det har skett en olycka. När det kommer ambulanser, polisbilar och brandbilar och de letar under tåget. De kan inte svara på hur länge vi blir stående…jag gråter och snyter mig (inte populärt) och svär över att jag åkte själv att jag inte hade panikångest medicin med mig. Jag klarade det med högmusik och en bok jag läste.
kontraströntgen – En konstig upplevelse. Men även låååång väntetid och osäkra sjuksköterskor. Dagen efter beskedet. En läkare som enligt mig saknade pokeransikte syntes på lång väg att det inte var bra. Beskedet blev Cancer 2 som spridit sig till lymfkörtlar…men de fixar ju det mesta idag. Nästa besked var att de kommer behöva ta bort bröstvårtan…just då, det skiter jag i bara jag får leva!!! I efterhand rent sexuellt inte så kul…men att överleva är viktigast. Nästa vecka på torsdag blir det operation ringde de och berätta när vi var på BUP för dottern, för livet fortsätter. Sen i kön på affären ringde psykolog och ville boka tid. Efter det ringde läkare och ville prata om medicinering till dottern. Just det i morgon är det midsommar…då ska vi vara glada…lite mycket nu…mindfulness,meditation står högt på listan.
Det spelar ingen roll hur arg/ledsen jag blir, situationen är som den är och jag måste hantera den. Jag skriver på ett papper – jag kommer dö i cancer och eldar sen upp pappret. Tränar, tränar för att bli stark men också mentalt. Jag plockar fram mantran från kundalini yogan som ska ge healing. Jag gör en djupandningsövning från Mimy_Yoga som sägs stärka immunförsvaret. Jag skriver alla fantastiska saker jag har att leva för. Det är en bergochdalbana av känslor – en sjuksköterska ringer vill att jag kommer in på ultraljud imorgon. Genast hoppar hjärtat upp i halsen, vad är nu fel har de upptäckt något annat. Hmmm kanske de bara planerar inför operationen. Efter det ringde en psykolog. Jag berättade från början allt vi varit med om i vårt 22år långa förhållande. Hennes svar var förstår du hur stark du är som fortfarande står på bena. De mesta cancer klarar man idag men det är inte den det står om i tidningarna. De alla säger till mig är du måste börja tänka på dig själv nu och våga be om hjälp.