En vecka
Jag vaknar av en slump ca 00:40 och ser att min dotter skickat ett sms. Något har hänt och hon behöver hjälp. Vi ringer 1177 som rekommenderar oss att åka till akuten. På Södertälje akuten tar de bara emot ungdomar 16 år och uppåt så det blev Solna och Astrid Lindgren. Där fick vi vara i 15 timmar 5 läkare titta på henne…30 timmar vakna 15 timmar utan mat och dricka. Inga klagomål för de var supertrevliga och professionella men en helt ohållbar situation. Till sist sa jag nu går det inte längre… 16:35 kunde vi äntligen gå därifrån. Den dagen åt vi McDonalds.
På tisdagen var det kontraströntgen i Stockholm åkte pendeln upp. De var en timme försenade på röntgen. Samtidigt skulle dottern till en kurator och vi hade överenskommelse med storebror att han skulle vara hemma under den här tiden. Kuratorn ringer när jag sitter i väntrummet, dottern har inte dykt upp. Samtidigt får jag höra från min man att sonen valt att gå till en kompis istället. Tar ett djupt andetag tänker att han kan inte ansvara för sin lillasyster och det kommer säkert att gå bra. Det gick bra men pga förseningen så hinner jag bara hem och vända för jag har själv tid hos en kurator så jag missade lunchen. Den kuratorn och jag hade inte samma kemi.
På onsdagen upp till Södersjukhuset ska få svar på biopsin och mammografin. Cancer 2 medel som spridit säg till lymfkörtlarna. Kan säga att jag var rätt tömd på energi. Massor med information och sen hem. Stannar och hämtar vår nya spapool, nått kul måste hända.
Torsdag BUP ang besöket på akuten i måndags samt dotterns mående. Utredningen är försenad…FAN…hur ska det gå inför skolstart. Hon börjar 7:an och 6:an har varit en katastrof. Jag vet skolan har en skyldighet bla bla bla att ge alla barn det dem behöver oavsett diagnos. Men så ser ju inte verkligheten ut…det vet vi alla föräldrar och säkert än del lärare också. (Vi väntar på utredningen så vi vet hur vi ska jobba) . Vi får några svar och lite verktyg att komma hem och jobba med. Men som tidigare besök lämnar de oss med orden, ha koll på henne hon ska helst inte vara ensam.
Fredag midsommarafton. Vi ska träffa min familj, jag tror på att man behöver tänka på annat och skratta. Lite nervös dock att jag ska bryta ihop och stor gråta och förstöra allas midsommarafton. Vi höll inte på att komma iväg för det blev fel för vår dotter precis när vi skulle gå. Hon bokstavligen låg på golvet skrek och kasta skor. Tog ett djupt andetag räkna till 10 vi kom iväg. Det var precis vad familjen behövde tror jag men väl hemma sen så hade alla slut på energi och tålamod.
midsommardagen 6km löpning spa och yoga ute i trädgården
söndag vila vi kollade på vår serie där det alltid blir konflikter
intimitet
Fokus är självklart att överleva och göra allt som går för att cancern inte ska komma tillbaka.
Men det finns saker som kan påverka ens familj, förhållande som inte pratas så mycket om. Som beroende på vilken relation man har med sin partner kan vara svårt att diskutera kring. Det ges information om att håret ramlar av och att man har rätt till peruk, man har också rätt till en bröstprotes. Fick ett besök i grupp hos en sjukgymnast som gick igenom rörelse övningar och berättade lite om lymfsystemet. I hennes förklaring pratade hon om vad händer när man tagit bort 4 lymfkörtlar, jag har tagit bort 10. Frågade en läkare om det och fick till svar att de flesta patienter har fokus på sin cancer och att lymfkörtlarna är en bisak.
Men att allt hår ramlar av…ögonbryn, ögonfransar och könshår. Inte samma information där. Hur är det i ett förhållande när man plötsligt är alldeles kal på snippan. I mitt fall där men av någon anledning var håret på den så kallade bikini linjen kvar. Hur fungerar det i ett förhållande om ett eller två bröst är borta och det är det naturliga stället mannen söker sig till vid intima stunder. Kanske det ställe som också kan vara det bästa stället för en kvinnas njutning och nu finns det inte kvar. Då måste man kunna prata med varandra hitta nya ställen som ger samma njutning, prova sig fram. Inte alltid lätt att prata om beroende på vilket förhållande man har.
Nu kommer alla känslorna på en och samma gång.
I en månad efter min operation då de fick ta bort hela bröstet så har jag haft sårvätska. Vilket gjorde att det var svårt att förstå då det såg ut som jag hade två bröst.
Sen kom den dagen då sårvätskan försvann och jag började fundera vilka kläder som skulle sitta bra. Många kvinnokläder är sydda för två bröst så måste jag alltså ha inlägg för att kunna använda mina kläder. Ska jag skämmas, dölja min kropp, är jag inte kvinna med bara ett bröst. Varför är det första man får information om peruk och bröstinlägg inte att man kan tappa ögonbryn och ögonfransar. Varför är brösten så viktiga på en kvinnokropp?
Många tankar och funderingar hit och dit. Inte många biverkningar än men det kommer och imorgon ska jag förbereda mig på att ta en spruta. De är inte kloka jag ska ta sprutor själv hemma…Men imorgon kommer mamma och hjälper mig. Mammor är bra att ha…
Hur mycket kan man förbereda sig egentligen?
Vem vet hur man reagerar… just nu tänker jag att hålla på med peruk verkar jobbigt. Men någon sa till mig om du inte har hår då kommer du inte vara du. Sitter min personlighet i håret… Barnen fick klippa mitt hår kortare snart klipper jag det ännu kortare innan allt ramlar av. Tittar mig i spegeln och försöker tänka hur det kommer se ut men det går inte. Jag får ta det den dag det kommer.
Tankens kraft
En dag sa jag till min man – Jag tror inte jag har förstått att jag har bröstcancer. Det har varit så mycket jag har inte hunnit tänka. Det är mer jag har varit på sjukhuset och gjort en operation. Jag känner på mig att någon dag kommer det här hoppa upp och bita mig där bak för någon gång kommer jag behöva bearbeta.
Den dagen kom…kan man säga. Vi var på första besöket hos onkologen och skulle få information om vilken behandling det skulle bli. Det var så mycket information och broschyrer och den anspänningen av att gått och väntat så länge på att få veta vilken behandling det skulle bli och här fick vi den.
När vi åkte därifrån kändes det som min hjärna smält ihop. Jag kunde inte tänka en klar tanke knappt få något sagt. Hemma efter någon timme började jag få ont kring där mitt bröst suttit, väldigt ont. Jag började må illa, kände mig yr, svimfärdig och blev dålig i magen. Med andra ord så kände jag nästan av varje symtom som de sa att jag förmodligen kommer få av medicinen. Vid middagen tackade jag för mig och gick och la mig sen sov jag i sängen/soffan till 15:00 nästa dag orkade ingenting. Är det så här det är att gå in i väggen så pass att man inte kommer upp ur sängen.
Kände mig piggare på kvällen men sov inte nästa natt, nää det gick ju inte för då skulle det grubblas på dotterns skolgång. Hur kommer det bli i augusti, måste skriva brev till rektorn osv osv formulerade brevet i huvudet i hela två nätter gjorde jag innan jag satte mig vid datorn och skrev ner mina tankar.
När jag skrev ner brevet så hade jag sån hjärtklappning så jag trodde att det skulle hoppa ur bröstet på mig. När jag sen skulle börja titta i broschyrerna från onkologen så mådde jag så illa så jag trodde jag skulle spy. Men när jag gjort det så var det något som hände, det gick lättare att andas och tankarna började klarna.
Ja och vad har jag då lärt mig av det här, kan man undra ….
Jag har bröstcancer
När man upptäcker knölen…tänker det är säkert en körtel jag avvaktar en menstruation. Knölen är kvar…Covid19 kommer läser i tidningar att mammografin stänger, jag avvaktar. En kollega får bröstcancer…jag tänker att vad är sannolikheten att två på samma arbetsplats får det samtidigt, jag inbillar mig nog. Men knölen är kvar, jag kan se den när jag står och tittar mig i spegeln. Det har varit ett tufft år för hela familjen, har varit på väg att gå på knäna ett antal gånger. Vi hoppas att allt det här jobbiga ska leda till att vi stärker banden i familjen, att vi får må bra allihopa. Ska jag få cancer då och dö precis när vi fått i ordning på familjen. Dödsångesten kommer som en käftsmäll…
Läkarbesök på vårdcentralen, det är nog ingen fara men jag skickar en remiss för mammografi. Får en tid i Stockholm och kommer för första gången åka pendeltåg helt själv på väldigt länge men känner mig modig. (har lidit av panikångest) Väl där får jag svaret att det är en förändring att jag ska räkna med att den måste tas bort. Det tas biopsi på bröst och lymfkörtlarna och jag får tid för kontraströntgen. De undrar varför jag gråter, de fixar ju det mesta idag. I mitt huvud tolkar jag in allt blickar, kommentarer…varför erbjöd de kontraströntgen såg de att det var allvarligt. Med tårar i ögonen tar jag mig mot pendeln, tänker att tar jag mig till Östertälje så går jag hem sen orkar inte åka buss. Strax innan Rönninge tvärnitar tåget…det har skett en olycka. När det kommer ambulanser, polisbilar och brandbilar och de letar under tåget. De kan inte svara på hur länge vi blir stående…jag gråter och snyter mig (inte populärt) och svär över att jag åkte själv att jag inte hade panikångest medicin med mig. Jag klarade det med högmusik och en bok jag läste.
kontraströntgen – En konstig upplevelse. Men även låååång väntetid och osäkra sjuksköterskor. Dagen efter beskedet. En läkare som enligt mig saknade pokeransikte syntes på lång väg att det inte var bra. Beskedet blev Cancer 2 som spridit sig till lymfkörtlar…men de fixar ju det mesta idag. Nästa besked var att de kommer behöva ta bort bröstvårtan…just då, det skiter jag i bara jag får leva!!! I efterhand rent sexuellt inte så kul…men att överleva är viktigast. Nästa vecka på torsdag blir det operation ringde de och berätta när vi var på BUP för dottern, för livet fortsätter. Sen i kön på affären ringde psykolog och ville boka tid. Efter det ringde läkare och ville prata om medicinering till dottern. Just det i morgon är det midsommar…då ska vi vara glada…lite mycket nu…mindfulness,meditation står högt på listan.
Det spelar ingen roll hur arg/ledsen jag blir, situationen är som den är och jag måste hantera den. Jag skriver på ett papper – jag kommer dö i cancer och eldar sen upp pappret. Tränar, tränar för att bli stark men också mentalt. Jag plockar fram mantran från kundalini yogan som ska ge healing. Jag gör en djupandningsövning från Mimy_Yoga som sägs stärka immunförsvaret. Jag skriver alla fantastiska saker jag har att leva för. Det är en bergochdalbana av känslor – en sjuksköterska ringer vill att jag kommer in på ultraljud imorgon. Genast hoppar hjärtat upp i halsen, vad är nu fel har de upptäckt något annat. Hmmm kanske de bara planerar inför operationen. Efter det ringde en psykolog. Jag berättade från början allt vi varit med om i vårt 22år långa förhållande. Hennes svar var förstår du hur stark du är som fortfarande står på bena. De mesta cancer klarar man idag men det är inte den det står om i tidningarna. De alla säger till mig är du måste börja tänka på dig själv nu och våga be om hjälp.