Maktlösheten…att känna sig otillräcklig att man famlar i mörkret, svårt att hitta början på nystanet ett spindelnät av vägar att ta.

När ens barn mår dåligt och man kämpar för att hålla ihop familjen och få vardagen att fungera samtidigt som man ska möta, kämpa med socialen, BUP, Kuratorer, rektor, kommunen och hela skolväsendet, sociala medier, kompisar, deras föräldrar osv.

Jag tror gott om samhälle och människor vilket inte alltid är bra har jag lärt mig. Det är så klart skolan hjälper mitt barn det finns läroplan, skolverket, barnkonventionen. Det är ändå skolplikt då måste vi kunna samarbeta så det ska bli bra. När man söker akut för sitt barn, det gör man inte hur som helst då måste vi få hjälp. När vi som föräldrar skriker – vi vet inte hur vi ska fixa det här, vi behöver stöd. Då får man det, de är ändå professionella och jobbar med barn som mår dåligt och stöttar familjer.

OMG….tror jag slutar skriva här

Om du inte faller in i samhällets normer eller inom normal spannen för hur en ungdom bör vara så står alla handfallna. Vi vet inte hur vi ska gå vidare, det behövs en diagnos så vi vet hur vi ska jobba. Ingen av våra 3 barn faller tydligen in i normalspannen, de är väldigt unika.

Vem är jag som skriver allt det här. – En frustrerad mamma som firar 20-årig bröllopsdag i år. Som har 3 barn i åldrarna snart 13, 15 och 19 år. Vår äldsta fick syrebrist vid förlossningen på grund av slarv/miss hos barnmorskan. Efter det massor med möten, kamper, ilska för att han ska få en fungerande förskola, skola, gymnasium. Vår 15-åring som alltid fått höra att det skulle vara så mycket enklare om du var lite mer som de andra killarna. Som om det var nått fel på honom för att han inte var sportintresserad. Många andra kamper har pågått under hans uppväxt, den mest anmärkningsvärda var nog när en rektor ringer upp mig och pratar om att man inte kan blanda ihop päron och äpplen. Då jag till sist förstår att det handlar om ett Fb inlägg där jag skrev varför det ofta är så att det är den som blir mobbad som ska få gå och prata med någon istället för de som faktiskt mobbar. Skrev inga namn på varken barn eller skola men någon hade skrivit ut detta och visat rektorn som då ringer och skäller ut mig. Vet ju inte om man ska skratta eller gråta. Sen vår yngsta stjärna som påväg in i puberteten hamnar i ångest, och annan problematik som ställer till det både privat och i skolan. Där är vi nu, har sådan ångest inför skolstarten i augusti. Då är det skolan, sen jobbar vi på måendet överlag, väntar på utredning.

En gång mötte vi en fantastisk kvinna som hette Carmen på habiliteringen i Södertälje tror hon var arbetsterapeut. Hon stod på vår sida och var med på flera möten med rektorer och kämpade för våran 19årings rätt till bra skolgång när han gick i mellanstadiet. Annars måste jag säga att de som vi fått mest stöd av är socialen. De återkopplar, kollar av att det funkar, hjälper oss att ringa olika instanser, erbjuder att vara med på möten och ger oss stöd som föräldrar.