Get Adobe Flash player

tålamod

Ibland måste man bara få vara förbannad!

Jag är så jävla arg, vad fan är det här…jag orkar inte, vill inte. Jag är inte stark och jag vill verkligen inte!!!!! Jävla skit vill bara skrika och kasta nått i väggen. Jag vill inte ha cancer, jag orkar inte gå igenom alla biverkningar och mediciner. Jag har underbara barn men de mår dåligt vi har BUP, socialen, skolan, möten, papper, blanketter, utredningar, telefonsamtal, kommunen och möten igen och inget funkar!!!! BUP ska vi inte tala om, söker man akut som vi gjorde tre gånger och blir bemötta som vi blev, fan. En skola för alla i en värld för alla!!! Bullshit, skitsnack…faller du inte in i normerna då står skolan handfallna och har ingen aning om hur de ska göra. Sen inte nog med sjukskrivning, biverkningar, tre tonåringar, kamp med skolan och sociala mediers påverkan så ska man också ha koll på ekonomin och försäkringskassan och blanketter och försäkringar. Mediciner och läkarbesök. Sen allt det här vanliga som att ta hand om hus, det ska målas runt fönster och donas, 4 husdjur som ska pysslas om, städa, tvätta. Ja just det vi har också oss jag och min man som ska ha någon form av ett förhållande i allt det här……………………………………..

Fan ta alla jobbiga tankar som kommer när man är lite trött eller sliten eller tappar fotfästet en stund.

Innerst inne så vet jag att jag har inget val, men just idag är jag förbannad.

Hur mycket kan man förbereda sig egentligen?

Försöker mentalt förbereda mig på att tappa håret om det nu är möjligt.
Om det blir för jobbigt så har jag en peruk från carlmlundh.se

Vem vet hur man reagerar… just nu tänker jag att hålla på med peruk verkar jobbigt. Men någon sa till mig om du inte har hår då kommer du inte vara du. Sitter min personlighet i håret… Barnen fick klippa mitt hår kortare snart klipper jag det ännu kortare innan allt ramlar av. Tittar mig i spegeln och försöker tänka hur det kommer se ut men det går inte. Jag får ta det den dag det kommer.

Tankens kraft

I de meningar som du säger om dig själv, både till andra och till dig själv (högt eller tyst) så finns en kraft större än vi kanske vill tro. Om du tänker att ”jag är en sån som…” Eller ”Jag kan aldrig..” så kommer det också bli sant. Särskilt om det är något som vi tänker om och om igen. Till slut kommer vi inte ens fundera på om det är sant eller inte. Vi väljer att inte försöka utmana tanken eftersom vi har bestämt hur det är. Och med det ger vi också bort vår makt och vårt ansvar. Har jag bestämt att jag är en sådan som har svårt att lära mig nya saker kommer jag att få ångest och oroar varje gång jag ska lära mig något nytt. Istället för att tänka att jag är en sån som tycker att det är spännande att lära mig nya saker. Hur kommer jag reagera då när jag står inför något nytt som jag inte kan!? Kan du se hur olika jag skulle känna mot nya saker beroende på vilken uppfattning jag har om mig själv – vilka tankar jag har matat min hjärna med?

Level Up Your Life – öppen grupp på Facebook – Den här texten läste jag på Facebook och den fick mig att börja tänka.

I större delen av mitt liv har jag alltid sagt att jag har inget lokalsinne. Jag har sagt det så många gånger så människor i min närhet också säger men hon hittar inte. Sen har det dykt upp tillfällen de senaste åren då det varit jag som hittat. Jag har funderat varför jag har så dåligt lokalsinne och har kommit fram till att det började med en bluff. Det började med att jag var blyg och ville ex inte tala om vägen om någon fråga. Det handlade mycket om att jag hade svårt att få namn och då gatunamn att fastna. Det blev lättare att säga tyvärr jag hittar inte. Sen hade jag en period av osäkerhet och då kom en oro att åka till nya ställen, betydligt mycket lättar då att skylla oron på att man inte hittar. Sen tänker jag ofta på många olika saker samtidigt är inte riktigt här och nu och då kan man ta fel väg eller fråga sig hur var det nu då? Men det betyder ju faktiskt inte att man har dåligt lokalsinne. I alla fall, sen var jag och alla i min omgivning övertygade om att jag är en sån som inte hittar.

Nu när jag under en period jobbat med min livsstilsförändring så har jag även insett varför jag aldrig ”lyckats” under så många år. Jag hade bestämt mig för att jag är en sådan som ger upp, en sån som inte orkar. Jag hade så många förklaringar till att det faktiskt var så det gick inte att ändra på för jag är faktiskt sån.

Tanken kan ställa till det mycket men också få oss att klara fantastiska saker bara vi är medvetna om vilka tankar vi har med oss.

Jag har läst böcker, provat dieter, träning och allt möjligt men när jag mötte Therese Konstig (spring med konstig) och via henne kom i kontakt med Hanna Stafren. (Hon har på facebook den öppna gruppen Level Up Your Life. ) Det var då det började hända saker och min resa började.

Så mitt tips kolla upp dessa två fantastiska kvinnor.

Att vara förälder

Maktlösheten…att känna sig otillräcklig att man famlar i mörkret, svårt att hitta början på nystanet ett spindelnät av vägar att ta.

När ens barn mår dåligt och man kämpar för att hålla ihop familjen och få vardagen att fungera samtidigt som man ska möta, kämpa med socialen, BUP, Kuratorer, rektor, kommunen och hela skolväsendet, sociala medier, kompisar, deras föräldrar osv.

Jag tror gott om samhälle och människor vilket inte alltid är bra har jag lärt mig. Det är så klart skolan hjälper mitt barn det finns läroplan, skolverket, barnkonventionen. Det är ändå skolplikt då måste vi kunna samarbeta så det ska bli bra. När man söker akut för sitt barn, det gör man inte hur som helst då måste vi få hjälp. När vi som föräldrar skriker – vi vet inte hur vi ska fixa det här, vi behöver stöd. Då får man det, de är ändå professionella och jobbar med barn som mår dåligt och stöttar familjer.

OMG….tror jag slutar skriva här

Om du inte faller in i samhällets normer eller inom normal spannen för hur en ungdom bör vara så står alla handfallna. Vi vet inte hur vi ska gå vidare, det behövs en diagnos så vi vet hur vi ska jobba. Ingen av våra 3 barn faller tydligen in i normalspannen, de är väldigt unika.

Vem är jag som skriver allt det här. – En frustrerad mamma som firar 20-årig bröllopsdag i år. Som har 3 barn i åldrarna snart 13, 15 och 19 år. Vår äldsta fick syrebrist vid förlossningen på grund av slarv/miss hos barnmorskan. Efter det massor med möten, kamper, ilska för att han ska få en fungerande förskola, skola, gymnasium. Vår 15-åring som alltid fått höra att det skulle vara så mycket enklare om du var lite mer som de andra killarna. Som om det var nått fel på honom för att han inte var sportintresserad. Många andra kamper har pågått under hans uppväxt, den mest anmärkningsvärda var nog när en rektor ringer upp mig och pratar om att man inte kan blanda ihop päron och äpplen. Då jag till sist förstår att det handlar om ett Fb inlägg där jag skrev varför det ofta är så att det är den som blir mobbad som ska få gå och prata med någon istället för de som faktiskt mobbar. Skrev inga namn på varken barn eller skola men någon hade skrivit ut detta och visat rektorn som då ringer och skäller ut mig. Vet ju inte om man ska skratta eller gråta. Sen vår yngsta stjärna som påväg in i puberteten hamnar i ångest, och annan problematik som ställer till det både privat och i skolan. Där är vi nu, har sådan ångest inför skolstarten i augusti. Då är det skolan, sen jobbar vi på måendet överlag, väntar på utredning.

En gång mötte vi en fantastisk kvinna som hette Carmen på habiliteringen i Södertälje tror hon var arbetsterapeut. Hon stod på vår sida och var med på flera möten med rektorer och kämpade för våran 19årings rätt till bra skolgång när han gick i mellanstadiet. Annars måste jag säga att de som vi fått mest stöd av är socialen. De återkopplar, kollar av att det funkar, hjälper oss att ringa olika instanser, erbjuder att vara med på möten och ger oss stöd som föräldrar.

Inte bara att springa

Jag sitter och samlar mina tankar

Tänker jag ska klara cancern – jag kan i nuläget inte göra något åt det – ligger i läkares händer – De säger att prognosen är god i dagsläget – så varför gå runt och ha dödsångest för att sen inte dö – istället för att leva, skratta och njuta av livet. Om det nu blir ett sämre resultat så kan jag ju ha dödsångesten då.

För 2 år sedan skulle jag aldrig klara av att tänka så här men min löpcoach har lärt mig. Jag började med löpning från noll – vinterträning – kostprogrammet – maraton. Jag har med Therese Konstig online lärt mig att ha tålamod, bena ut mina mål, börja i det lilla för att sen växa, planera, se lösningar, ha tillit till processen, det handlar om livsstils beslut inga snabba lösningar, se mina behov vad jag behöver och bryta ner de känslor som gör att det är svårt att gå vidare.

Sen har jag förstås lärt mig löpteknik, blivit utsatt för intervaller och backträning. Jag har enligt appar och klockor en kondition på topp. Jag har gått från 5km rundor till jag hör mig själv säga hemma – det är bara en mil jag ska springa. Jag bestämmer mig för i dessa corona-tider då maraton uteblev att prova att springa till Vagnhärad. Då slog jag mitt distans rekord med 14 km. Vi möts online där det finns möjlighet till feedback tips och idéer. Där kunde jag få tips om vad jag kan göra annorlunda till nästa långlopp. När jag började visste jag inte så mycket jag tog på mig ett par skor och sprang. Idag förstår jag vikten av styrka, teknik och tålamod.

Mitt val att anmäla mig till Therese Konstigs online träning mm är det bästa jag gjort. Kan varmt rekommendera det, eller att ha ett första samtal för att se om det är något för er. https://theresekonstig.se/

Nu blir istället mitt maraton att besegra cancer som enligt läkare har jag bästa förutsättningar, för att jag tränat för maraton. Men när jag gjort det så är målet maraton 2021.