För första gången…
Våran son är 13år och alla olika instanser vi mött har alltid uttryckt han är komplicerad, vi når inte fram, unik kombination av diagnoser, svår placerad osv.
Men så plötsligt händer det!
Efter ett besök på nya fritids där nån form av handlingsplan skulle skrivas så går jag med en ovan känsla i kroppen.
Det vi fick höra var han är inte unik, det är typiskt barn med den här problematiken, inget ovanligt, det här är vi vana vid.
Förälder med många bollar i luften.
Vi visste redan innan att det skulle bli tufft efter sommaren. Nu handlar det om att prioritera och jag är ledsen om släkt och vänner ser oss som osociala just nu men familjen går i första hand. Att ha språk, utv störd tonåring kan ibland vara komplicerat och på det en 9åring som är rädd och ängslig och flyttar sin rädsla till olika ting. Du måste hela tiden vara steget före och fånga upp rädslan innan det går för långt. Han är en tänkare min 9åring. Sen en blivande 7åring på det som är över allt.
Under september oktober gör vi en autism utredning med stora sonen på BUP. Det är x antal inbokade besök mitt på dagen som ska passas in med jobb och skola. Sedan åker vi också till kommunikationsenheten i Stockholm för att få tips och hjälp medel med appar för sonens kommunikation. Som de flesta arbetsplatser idag så är det ett visst tempo där också. Mitt i allt det så ska vi gräva runt grunden bara vi får det att fungera med banken, firman och en godman. Då händer de där småsakerna som får det att rinna över lite. En fågel flyger in i fönstret så att det går sönder, det funkar inte så bra i nya skolan, kommunikationen, 9 åringen gråter för han har inga kompisar i skolan mm
Tonårsförälder!
Nu är vi föräldrar till en tonåring, vilken upplevelse med alla tankar, funderingar och allt som händer med kroppen. Inte nog med att vi har en tonåring, vi har en utvecklingsstörd tonåring som ska hantera alla hormoner och allt som händer med kroppen. På det har han också en grav språkstörning vilket innebär att allt det där som snurrar i huvudet har han svårt att få ut i ord. Det tar tid att få fram den enklaste mening.
Oj oj oj vilken utmaning.
Trött!!!
Den där tröttheten som gör en illamående. Känslan av att alla muskler i kroppen skakar. Småbarns perioden, men den är liksom över. Det blev sig så att jag fick tre barn som nästan aldrig sover på nätterna. Det blev fel någonstans. Överallt läser man hur viktigt det är med sömn både mot depressioner och viktnedgång… Oj oj.
Inatt har stora killen varit vaken, han fyller 11. Det svåra för honom är att säga vad han vill. Då är det inte lätt mitt i natten. Släkt och vänner vill erbjuda oss att gå ut. Jag skulle istället göra vad som helst för att få sova en hel natt.
Att räcka till
Det dåliga samvetet som alltid gnager i en…
Man är så duktig på att vara bra så omgviningen förstår inte alltid hur det är, man vill ju inte vara till besvär. Nu börjar vi skärpa oss vi jobbar på att bli tydligare och anhöriga har fått en större förståelse över vår vardag när de har hjälpt till med barnen. Ibland kan jag bli störd på alla som pratar och vill men så händer ingenting. Vi kräver inte hjälp, men när det pratas och ingenting händer så är det vi som får ta besvikelsen hos barnen. Det som blivit tydligare nu med vår äldsta son är behovet av struktur. När vi hade kalas och gästerna skulle komma klockan två så satt han och tittade på klockan. När den var tre minuter över två så bröt han ihop, kan de inte klockan de skulle komma 14 hur kan de göra så. Likadant så kan det komma plötsliga utbrott som kan bero på fel plats vid matbordet eller att något står snett mm. Sen har vår mellan pojke utvecklat en ”fobi” mot hundar och katter, där får vi nu hjälp från BUP. Vi har det bra och vi får stöd och vi fixar det här. Men ibland så måste omgivningen få en inblick så man slipper alla jobbiga kommentarer om varför man inte orkar åka på en fest eller varför man bara vill vara hemma en helg.
Mitt 2011 i bilder
Plockar vårblommor
Spegling i vattnet från mälarbron i Södertälje.
Vi invigde kaffepannan till stormköket som Patrik fick i födelsedagspresent.
Jag fick min första orkidé och den lever fortfarande.
Många avslut, en som slutade 3:an och en som slutade på förskolan och dottern som slutade på småbarnsavdelningen.
Sonen gick på terapiridning via habiliteringen.
Testade ett helt nytt yrke under sommaren då jag jobbade extra inom hemtjänsten.
Introducerade Stärnornaskrig filmerna för sönerna.
Göteborg Ullevi Ironmaiden
Lekpalats i Nyköping besöktes. Det var populärt, men jag minns inte vad det hette.
Mycket badande blev det. Vivesta badet i Oxelösund är en favorit.
Lite familjegeocashing blev det av också.
Vi besökte Eskilstuna djurpark där dessa knappar i Kalle kunskaps värld var klart roligast.
Vi firade 11årig bröllopsdag.
Vi var på bio första gången hela familjen och första gången för dottern. Bilar 2 blev det.
Kräftskiva i vår sommarstuga, då fick vi träffa lilla Cheva.
Kräftskiva nummer 2 blev när det lades nytt golv i en av våra stugor.
Femörefortet besöktes.
Sci-fi mässan i Älvsjö besöktes för första gången med sönerna.
Men framförallt har 2011 inneburit ett avslutande av mina långa lärarstudier. Nu har jag bara opponeringen och en inlämning på en tenta kvar sen är jag äntligen klar!!!!
föräldrar tankar och lite dåligt samvete
Jag har skrivit tidigare om min sons skolgång http://milla.peel.org/?p=267 Och nu har en socialutredning gjorts på honom som har fått mig att fundera lite. Hans problem rör det kognitiva, de språkliga, de motoriska och de sociala områdena. Hans begåvning förefaller ojämn och kan vara svår att bedöma då han uppfattas sakna motivation och drivkraft. Utredningen visar att han är relativt omedveten om sina svårigheter och att människor i hans närhet har förväntningar på honom vad gäller t ex att prestera eller samspela. Han tar inga egna initiativ till samspel han är inte aktivt kontakt sökande. Han tycks inte spegla sig själv mot andra, varken barn eller vuxna.
Jag tänker att med de problemen så har verkligen inte skolan varit optimal för honom. Med fem olika lärare på fem år och aldrig placerad i närheten av där vi bor. Samtidigt snurrar tankarna kring formuleringen att han är relativt omedveten om sina svårigheter och vad hade vi kunnat gjort annorlunda. Men det är inte lätt att veta när det är ens första barn och med den kunskap jag har idag så skulle jag nog varit en jobbigare mamma tidigare.
























