En vecka
Jag vaknar av en slump ca 00:40 och ser att min dotter skickat ett sms. Något har hänt och hon behöver hjälp. Vi ringer 1177 som rekommenderar oss att åka till akuten. På Södertälje akuten tar de bara emot ungdomar 16 år och uppåt så det blev Solna och Astrid Lindgren. Där fick vi vara i 15 timmar 5 läkare titta på henne…30 timmar vakna 15 timmar utan mat och dricka. Inga klagomål för de var supertrevliga och professionella men en helt ohållbar situation. Till sist sa jag nu går det inte längre… 16:35 kunde vi äntligen gå därifrån. Den dagen åt vi McDonalds.
På tisdagen var det kontraströntgen i Stockholm åkte pendeln upp. De var en timme försenade på röntgen. Samtidigt skulle dottern till en kurator och vi hade överenskommelse med storebror att han skulle vara hemma under den här tiden. Kuratorn ringer när jag sitter i väntrummet, dottern har inte dykt upp. Samtidigt får jag höra från min man att sonen valt att gå till en kompis istället. Tar ett djupt andetag tänker att han kan inte ansvara för sin lillasyster och det kommer säkert att gå bra. Det gick bra men pga förseningen så hinner jag bara hem och vända för jag har själv tid hos en kurator så jag missade lunchen. Den kuratorn och jag hade inte samma kemi.
På onsdagen upp till Södersjukhuset ska få svar på biopsin och mammografin. Cancer 2 medel som spridit säg till lymfkörtlarna. Kan säga att jag var rätt tömd på energi. Massor med information och sen hem. Stannar och hämtar vår nya spapool, nått kul måste hända.
Torsdag BUP ang besöket på akuten i måndags samt dotterns mående. Utredningen är försenad…FAN…hur ska det gå inför skolstart. Hon börjar 7:an och 6:an har varit en katastrof. Jag vet skolan har en skyldighet bla bla bla att ge alla barn det dem behöver oavsett diagnos. Men så ser ju inte verkligheten ut…det vet vi alla föräldrar och säkert än del lärare också. (Vi väntar på utredningen så vi vet hur vi ska jobba) . Vi får några svar och lite verktyg att komma hem och jobba med. Men som tidigare besök lämnar de oss med orden, ha koll på henne hon ska helst inte vara ensam.
Fredag midsommarafton. Vi ska träffa min familj, jag tror på att man behöver tänka på annat och skratta. Lite nervös dock att jag ska bryta ihop och stor gråta och förstöra allas midsommarafton. Vi höll inte på att komma iväg för det blev fel för vår dotter precis när vi skulle gå. Hon bokstavligen låg på golvet skrek och kasta skor. Tog ett djupt andetag räkna till 10 vi kom iväg. Det var precis vad familjen behövde tror jag men väl hemma sen så hade alla slut på energi och tålamod.
midsommardagen 6km löpning spa och yoga ute i trädgården
söndag vila vi kollade på vår serie där det alltid blir konflikter
intimitet
Fokus är självklart att överleva och göra allt som går för att cancern inte ska komma tillbaka.
Men det finns saker som kan påverka ens familj, förhållande som inte pratas så mycket om. Som beroende på vilken relation man har med sin partner kan vara svårt att diskutera kring. Det ges information om att håret ramlar av och att man har rätt till peruk, man har också rätt till en bröstprotes. Fick ett besök i grupp hos en sjukgymnast som gick igenom rörelse övningar och berättade lite om lymfsystemet. I hennes förklaring pratade hon om vad händer när man tagit bort 4 lymfkörtlar, jag har tagit bort 10. Frågade en läkare om det och fick till svar att de flesta patienter har fokus på sin cancer och att lymfkörtlarna är en bisak.
Men att allt hår ramlar av…ögonbryn, ögonfransar och könshår. Inte samma information där. Hur är det i ett förhållande när man plötsligt är alldeles kal på snippan. I mitt fall där men av någon anledning var håret på den så kallade bikini linjen kvar. Hur fungerar det i ett förhållande om ett eller två bröst är borta och det är det naturliga stället mannen söker sig till vid intima stunder. Kanske det ställe som också kan vara det bästa stället för en kvinnas njutning och nu finns det inte kvar. Då måste man kunna prata med varandra hitta nya ställen som ger samma njutning, prova sig fram. Inte alltid lätt att prata om beroende på vilket förhållande man har.
Nu kommer alla känslorna på en och samma gång.
I en månad efter min operation då de fick ta bort hela bröstet så har jag haft sårvätska. Vilket gjorde att det var svårt att förstå då det såg ut som jag hade två bröst.
Sen kom den dagen då sårvätskan försvann och jag började fundera vilka kläder som skulle sitta bra. Många kvinnokläder är sydda för två bröst så måste jag alltså ha inlägg för att kunna använda mina kläder. Ska jag skämmas, dölja min kropp, är jag inte kvinna med bara ett bröst. Varför är det första man får information om peruk och bröstinlägg inte att man kan tappa ögonbryn och ögonfransar. Varför är brösten så viktiga på en kvinnokropp?
Många tankar och funderingar hit och dit. Inte många biverkningar än men det kommer och imorgon ska jag förbereda mig på att ta en spruta. De är inte kloka jag ska ta sprutor själv hemma…Men imorgon kommer mamma och hjälper mig. Mammor är bra att ha…
Hur mycket kan man förbereda sig egentligen?
Vem vet hur man reagerar… just nu tänker jag att hålla på med peruk verkar jobbigt. Men någon sa till mig om du inte har hår då kommer du inte vara du. Sitter min personlighet i håret… Barnen fick klippa mitt hår kortare snart klipper jag det ännu kortare innan allt ramlar av. Tittar mig i spegeln och försöker tänka hur det kommer se ut men det går inte. Jag får ta det den dag det kommer.
Tankens kraft
En dag sa jag till min man – Jag tror inte jag har förstått att jag har bröstcancer. Det har varit så mycket jag har inte hunnit tänka. Det är mer jag har varit på sjukhuset och gjort en operation. Jag känner på mig att någon dag kommer det här hoppa upp och bita mig där bak för någon gång kommer jag behöva bearbeta.
Den dagen kom…kan man säga. Vi var på första besöket hos onkologen och skulle få information om vilken behandling det skulle bli. Det var så mycket information och broschyrer och den anspänningen av att gått och väntat så länge på att få veta vilken behandling det skulle bli och här fick vi den.
När vi åkte därifrån kändes det som min hjärna smält ihop. Jag kunde inte tänka en klar tanke knappt få något sagt. Hemma efter någon timme började jag få ont kring där mitt bröst suttit, väldigt ont. Jag började må illa, kände mig yr, svimfärdig och blev dålig i magen. Med andra ord så kände jag nästan av varje symtom som de sa att jag förmodligen kommer få av medicinen. Vid middagen tackade jag för mig och gick och la mig sen sov jag i sängen/soffan till 15:00 nästa dag orkade ingenting. Är det så här det är att gå in i väggen så pass att man inte kommer upp ur sängen.
Kände mig piggare på kvällen men sov inte nästa natt, nää det gick ju inte för då skulle det grubblas på dotterns skolgång. Hur kommer det bli i augusti, måste skriva brev till rektorn osv osv formulerade brevet i huvudet i hela två nätter gjorde jag innan jag satte mig vid datorn och skrev ner mina tankar.
När jag skrev ner brevet så hade jag sån hjärtklappning så jag trodde att det skulle hoppa ur bröstet på mig. När jag sen skulle börja titta i broschyrerna från onkologen så mådde jag så illa så jag trodde jag skulle spy. Men när jag gjort det så var det något som hände, det gick lättare att andas och tankarna började klarna.
Ja och vad har jag då lärt mig av det här, kan man undra ….
Inte bara att springa
Jag sitter och samlar mina tankar
Tänker jag ska klara cancern – jag kan i nuläget inte göra något åt det – ligger i läkares händer – De säger att prognosen är god i dagsläget – så varför gå runt och ha dödsångest för att sen inte dö – istället för att leva, skratta och njuta av livet. Om det nu blir ett sämre resultat så kan jag ju ha dödsångesten då.
För 2 år sedan skulle jag aldrig klara av att tänka så här men min löpcoach har lärt mig. Jag började med löpning från noll – vinterträning – kostprogrammet – maraton. Jag har med Therese Konstig online lärt mig att ha tålamod, bena ut mina mål, börja i det lilla för att sen växa, planera, se lösningar, ha tillit till processen, det handlar om livsstils beslut inga snabba lösningar, se mina behov vad jag behöver och bryta ner de känslor som gör att det är svårt att gå vidare.
Sen har jag förstås lärt mig löpteknik, blivit utsatt för intervaller och backträning. Jag har enligt appar och klockor en kondition på topp. Jag har gått från 5km rundor till jag hör mig själv säga hemma – det är bara en mil jag ska springa. Jag bestämmer mig för i dessa corona-tider då maraton uteblev att prova att springa till Vagnhärad. Då slog jag mitt distans rekord med 14 km. Vi möts online där det finns möjlighet till feedback tips och idéer. Där kunde jag få tips om vad jag kan göra annorlunda till nästa långlopp. När jag började visste jag inte så mycket jag tog på mig ett par skor och sprang. Idag förstår jag vikten av styrka, teknik och tålamod.
Mitt val att anmäla mig till Therese Konstigs online träning mm är det bästa jag gjort. Kan varmt rekommendera det, eller att ha ett första samtal för att se om det är något för er. https://theresekonstig.se/
Nu blir istället mitt maraton att besegra cancer som enligt läkare har jag bästa förutsättningar, för att jag tränat för maraton. Men när jag gjort det så är målet maraton 2021.